Sylvia Leuchovius var främst utbildad för tvådimensionella uttryck, textil och måleri, och förväntades skapa dekorer åt porslinsfabriken, men kom istället att arbeta med exklusivt konstgods.
Efterkrigstidens fokus på utveckling, hastighet och masstillverkning fick en motvikt i Leuchovius keramiska värld,där tiden tycktes stå stilla i en sällsam keramisk oas. Fåglar, barn, växter, prickar och ägg var hennes kännetecken. I atombombshotets skugga tycks hon envetet söka en drömlik idyll, uttryckt med dekorerade prydnadsföremål och offentliga utsmyckningar. "En utpräglat kvinnlig talang med nästan skygg mjukhet i anslaget", skrev en samtida, manlig kritiker.
Först efter 12 år på Rörstrand debuterade Sylvia Leuchovius med en soloutställning, i Stockholm hösten 1962. Kritikerna skrev om hennes säkerhet och förfinade poetiska kraft. 1960-talet var Leuchovius storhetstid då hon drev sin konst framåt i snabba steg. Formerna fick kropp och tyngd. Dekorer i relief prydde blombollar, väggskulpturer och mobiler som gränsade mot surrealism och popkonst. Men Rörstrand blödde och 1971 bröts Leuchovius konstnärliga upptäcktsresa när hon sades upp tillsammans med fabrikens övriga konstnärer. Hon var den enda som återvände och arbetade från 1972 som timanställd frilansformgivare med ateljéserier och unikat.
Till Rörstrands 250-årsjubileum lät hon sin favoritblomma pensé bilda dekoren Sylvia på Marianne Westmans servisgods. Strax innan jublieet drog igång 1976 ställde Sylvia Leuchovius ut en sista gång och lämnade sedan fabriken för gott.