2. Stjäla är hans hantverk, det brukar han att yrka,
fästning är hans hemvist, och tingshus är hans kyrka.
3. Han stjäler i torp som uti stora bya´,
ibland är han i sällskap med Lille Per i Rya.
4. De skulle ha sig kläder utav det stulna tyet,
skräddare från Halmstad, ja, de skulle sy `et.
Kläderna, de voro med krusade kanter:
efter kommer länsman, han skulle dem panta.
5. De pantade rockar och de pantade tröjer -
den ärelöse bonden går i gårdarna och sköjar,
sjung hopp faderalla lalla ladi!
Bom, bom, bom!
2. Att trampa på jorden det ynkligt vara må -
och så den svenska flickan, som man aldrig kan få!
3. Se fåren, se fåren! De känna sina lamm!
Men ingen känner mig uti det främmande land.
4. Stackars de sjöfarande, som plöjer böljan blå
i stormar och oväder och alltid redo stå!
5. Då tänker jag på vännen min. Ack om hon vore här!
Hon skulle mig uppvärma och torka mina klär.
6. Om kvällen, när jag lägger mig, så tänker jag på dig,
om natten, när jag sover, så drömmer jag om dig.
7. Om morgon, när jag vaknar, vem saknar jag då?
Jag saknar lilla vännen, som är långt härifrå.
8. Lantman, han plöjer sin åker och sin äng;
när dagen är förliden, går han med sin vän i säng.
9. Du söker efter penningar, silver eller gull;
till sist får du ej mera än trenne skovlar mull.
2. Den andre versen är den förste lik, elastikum!
Gum´gummielastikum!
Gummi gummielastikum! Gummielastikum!
3. Den tredje versen är den andre lik,
Gum´ gummielastikum!
Gummi Gummielastikum! Gummielastikum!
Osv. till den 99e versen.
2. Ja, när som sjömannen skall resa från sitt hem
och lämna de små barnen och lilla vännen sin,
om dagen i hans arbete, då är hon i hans sinn´,
och om natten, när han sover, då är hon i hans dröm, i hans dröm.
3. Bonden, han haver en förnöjsammer tid,
när han sköter sitt arbete, så går han lugn i frid;
när det regnar och det blåser, då går han i sitt bo,
där han och lilla vännen få vila i god ro, i god ro.
4. Du, lantman, du haver en förnöjsammer tid,
när du sköter din syssla, går du lugn i frid.
Men stackars vi sjöfarande, som plöjer böljan blå,
vi få ju sällan sova, men alltid redo stå, redo stå.
5. Ja, när som sjömannen skall resa mot sitt hem,
si, då står vän vid stranden och blickar milt mot sjön;
och skeppet, det skrider, så härrligen mot land,
si, då glädes hennes hjärta, att hon lilla vännen fann, vännen fann!
6. Ja, när vi kommer, då är allting bortglömt,
då betalar vi på krogen för buteljer, vi ha tömt.
Med ett glas i vår hand och en flicka i vår famn,
si, då sjunger vi så gladeligt, ja, alle vi sjömän, vi sjömän!
Ja akta dig för den, ja den, ja den, ja den.
2. Och tar du dig en arg,
en liten, tjocker, stötter, grommer,
vrånger, leder, surer, illavulen käring,
grinar illa som en varg:
när du vill kyssa, smeka,
sitter hon i askan och prekar.
Ja, akta dig för den, ja den, ja den, ja den.
3. Och tar du dig en röd,
hon avlar stugan full med barn,
och alla be om bröd.
Ja, den vill kyssa och klappa,
hon säger, du skall skaffa.
Ja akta dig för den, ja den, ja den, ja den.
4. Och tar du dig en nidsk,
hon lagar de tunna rätter
uppå din duk och disk,
hon svälter dig till döda,
det har du för din möda.
Ja akta dig för den, ja den, ja den, ja den.
5. Och tar du dig en rund,
vad du församlar året om,
de ölägger hon på en stund;
hon går på krogar och källare,
frågar ej, vad kopparna gälla.
Ja akta dig för den, ja den, ja den, ja den.
6. Men tar du dig en from,
som fruktar Gud och ärar sin man,
beflitar sig därom
samt har ett redligt sinne,
pryder huset ute och inne.
Min son, ta den, ta den, ta den, ta den, ta den.