Liken från både hästar och människor låg snart i drivor på slagfältet och inälvor och blod gjorde allting halt. Överallt låg också skrikande sårade i olika grader av dödskamp. Var som helst riskerade man dessutom att träffa på skadade och panikslagna hästar som sparkade och bet omkring sig.
De flesta slag slutade med att ena sidan tappade modet och sprang därifrån, inte sällan ivrigt förföljda av segrarna som högg in på dem bakifrån, varpå flykten förstås blev än mer panikartad. Detta visste rutinerade befälhavare och soldater om. Man använde därför alla tillgängliga knep för att knäcka motståndarnas moral och höja de egna truppernas. Imponerande fälttecken, trummor, flöjter och trumpeter var tidens psykologiska vapen. De tyska landsknektarna var också kända för sina iögonfallande kläder. Enorma tygstycken i bjärta färger jagade skräck i vilken vadmalsbrun bondknekt som helst.
Den psykologiska effekten av alla krutvapen, i synnerhet av artilleriet, var avsevärd. Alla som hört en kanon skjuta vet att det känns i hela kroppen. Och då är vi ändå vana vid höga ljud. Vår omvärld är aldrig tyst. Soldaterna år 1565 varintevana vid höga ljud. Även om de råkade vara stadsbor var de vana vid lugnt lantligt liv, där tystnaden endast bröts av levande varelser. De unga svenska bonddrängar som var i strid för första gången i Axtorna hade kanske aldrig tidigare hört ett högre ljud än en tupps galande. Enbart ljudnivån i Axtorna bör alltså ha varit en skräckfylld upplevelse. Det var kort sagt en mentalt påfrestande miljö.
För oss verkar det närmast obegripligt att en mänsklig varelse kan stå ut och fungera under sådana omständigheter. Men det finns vägar att förstå.
Soldaterna bör överlag ha känt någon typ av ytlig pliktkänsla, åtminstone på den svenska sidan. De tyska legoknektarna slogs enbart för sin sold och hade ingen som helst känslomässig koppling till det de slogs för. Däremot kände de säkert starkt för sitt förband som ju också var deras hem.
Den hårda disciplinen motiverade säkert i högre grad än pliktkänslan. Alla visste att straffet för desertering eller feghet i bästa fall var döden. Normen var annars att man i avskräckande syfte grundligt torterade desertörer innan de avlivades.
Även då fanns naturligtvis också det som primärt får soldater att slåss, nämligen kamratpåverkan. Det är lojaliteten mot de närmaste vännerna i ledet som får den enskilde soldaten att betvinga sin rädsla. I synnerhet i landsknektsförbanden bör detta ha varit en viktig faktor. Övriga motivationsfaktorer, tex kärleken till fosterlandet och rädslan för repressalier, tycks ha en förmåga att blekna något när det väl kommer till skott.
Men framförallt fanns det öl och brännvin. Alkoholens dövande och rädslonedtryckande verkan var naturligtvis väl känd och alla erfarna fältherrar såg noga till att dela ut väl tilltagna supar innan ett slag. I ett samhälle där redan normalkonsumtionen i våra ögon var abnormt hög kan man lugnt utgå från att få av soldaterna i Axtorna var särskilt nyktra.
