Den glade individualisten var definitivt borta vid Nya Tidens inträde. Det nya rytteriet utgjordes av hundratals ryttare som fungerande kollektivt i strikta formationer. Samtidigt förpassades rytteriet från sin position som nummer ett på slagfältet. Trots dessa inskränkningar i ryttarnas verksamhet tappade kavalleriet aldrig sin ärofulla gloria. Bilden av Krigaren var aldrig fullständig utan en häst under honom. Adeln, vars själva ursprung låg i rustandet av hästar och ryttare, föredrog alltid kavalleriet och satte därmed vapenslaget främst i den statusmässiga rangordningen, om än inte i den taktiska.
Rytteriets främsta uppgift i krig var att fungera som arméns förlängda arm. Genom att bränna gårdar, plundra, slå ihjäl bönder och förstöra odlingar fungerade de utmärkt som ett strategiskt instrument genom att "föröda fiendens basområden". Deras andra stora uppgift var spaning. Till häst kunde man i väglöst land avverka stora avstånd på kort tid. Då som nu var också underrättelsetjänsten vital för varje befälhavare och spanings- och spionverksamheten var omfattande.
I strid var rytteriets huvudsakliga uppgift att fullfölja fotfolkets splittring av fiendeenheterna, genom att förfölja flyende fiendesoldater och hugga ned dem bakifrån. De kunde också med fördel användas för snabba omfattningar av de mer trögrörliga fotfolksförbanden och hugga in i dessas oförsvarade flanker eller rygg. Ställda mot väldisciplinerade fotfolksformationer i försvarsposition var ryttarna dock chanslösa. Det är nämligen mycket svårt att få en häst att springa rakt på en pik, eller för den delen en människa eller en annan häst.
Bara om fiendeformationen var odisciplinerad eller rejält omskakad av artillerield och fotfolksattacker kunde en välriktad ryttarchock ha utsikt att lyckas. Slutligen var också rytteriet effektivt mot sitt eget vapenslag, d v s mot motståndarsidans eget kavalleri.
Ännu mot slutet av 1500-talet bar det tunga rytteriet heltäckande rustningar. I takt med att skjutvapen blev vanligare under 1400- och 1500-talen gjordes rustningarna tjockare för att motstå de nya vapnen. Till slut nåddes dock en punkt då rustningen inte kunde göras tjockare då den på grund av sin tyngd gjorde det omöjligt för bäraren att röra sig. Man inskränkte sig då till att enbart göra den vitala bröstplåten skottsäker. Resten av rustningen gjordes i tunnare plåt.
Färgprakten från medeltiden var dock borta, inte sällan svärtades rustningarna med tjära för att förhindra rost. Under 1600-talets lopp blev rustningarna gradvis mindre för att till slut försvinna helt.
Vid närstrid använde ryttaren svärd och olika typer av slagvapen. Under 1500-talet hade den pansarbrytande stridshammaren, fusthammaren, blivit populär. En ryttare hade också ofta två hjullåspistoler hölstrade vid vardera sidan om hästens hals. De avsköts på kort avstånd, oftast bara några få meter, varefter striden fortsattes med blanka vapen. Flera av de tunga fanorna i Axtorna var också utrustade med lansar.
