Men Europa förändrades. Konkurrens från det vi idag kallar tidigmoderna stater i en kombination med inre splittring gjorde att både Hansan och Ordensstaten allt mer tappade greppet om sig själva och regionen.
År 1563 var båda hopplöst förlorade och en huggsexa om deras kvarlåtenskap inleddes. De ivrigast huggande var Sverige, Danmark, Polen och Ryssland. Sveriges och Danmarks unga och ambitiösa kungar, kusinerna Fredrik II och Erik XIV, betraktade varandra som konkurrenter om kontrollen över Östersjön. Det dröjde därför inte länge innan kriget var ett faktum.
Europas ekonomiska tyngdpunkt låg efter de Stora Upptäckterna i kontinentens sydvästra delar. Men Sverige var i princip inneslutet av danskt territorium västerut (Norge var under dansk kontroll). Sveriges enda andningshål västerut var Älvsborgs fästning, placerad vid dagens Göteborg. Mycket av krigandet rörde sig därför runt denna knutpunkt. Kriget inleddes med att danskarna erövrade fästningen och avslutades med att Sverige tvingades köpa tillbaka den - det s.k. Älvsborgs första lösen.
För Hallands del fick kriget ödesdigra konsekvenser, främst beroende på landskapets läge. Eftersom resor vid den här tiden enklast företogs på vattnet var Halland sedan länge en naturlig del av det danska riket.
Genom hamnstäderna och de floder och vägar som genomkorsade landskapet var Halland också en naturlig genomfartsled för alla kontakter mellan Danmark och Sverige, fredliga såväl som krigiska.
Under Nordiska Sjuårskriget gjorde Sverige upprepade försök att erövra halländska hamnstäder för att få kontakt västerut. Danskarna försökte givetvis förhindra detta. Båda sidor gjorde också allt för att försvåra motståndarens förflyttningar.
I praktiken innebar detta att Hallands städer, i synnerhet Varberg och Halmstad, med jämna mellanrum belägrades, intogs, plundrades och/eller brändes av svenska eller danska trupper, samt att landskapets landsbygd föröddes.
