Som en motvikt mot schweizarna skapades mot slutet av 1400-talet motsvarande förband i tyska områden. Med de schweiziska förbanden som förebild skapade man kårer bestående av hårdföra yrkessoldater -landsknektar.Tidigt erbjöd man sina tjänster på den internationella marknaden och under 1500-talets första hälft dominerade landsknektarna Europas slagfält.
Ett landsknektsförband styrdes i princip som ett modernt storföretag. Den vanligaste storleken på de förband som hyrde ut sina tjänster var ett regemente om ca 5000 man, med en överste, obrist, som chef eller "ägare". Översten genomförde rekrytering och avlöning av manskap och officerare. Han tog också emot anbud från olika håll, undertecknade lämpliga avtal och sålde sitt förband till högstbjudande. Det förekom också att hela arméer, bestående av flera regementen, hyrdes ut.
En förutsättning för att fotfolk med pikar ska lyckas i strid är att enheten står orubbligt fast och håller formationen. Om en soldat flyr följer strax andra efter. För att hålla ihop enheten krävs det "kåranda", en känsla av sammanhållning och tillit soldaterna emellan. I de schweiziska förbanden uppnåddes detta på naturlig väg, genom att förbanden bildades av män från samma kantoner eller byar - allihop grannar, vänner eller släktingar.
I landsknektsförbanden tvingades man skapa kåranda på konstgjord väg. Släktskap och grannskap ersattes av stenhård disciplin och av en speciell "landsknektskultur". Att bli landsknekt innebar att man helt tog avstånd från det civila samhället och underkastade sig nya normer, lagar och värderingar. Det viktigaste var troheten och lojaliteten mot det egna förbandet och mot fälttecknet.
Religionen spelade också en stor roll men den formades efter landsknektarnas egna behov och hade föga gemensamt med den "civila" gudstron. Bland annat tycks de ockulta inslagen ha varit ganska betydande.
Landsknektarnas föreställningsvärld präglades i hög grad av det extrema liv de förde och är i stora delar svår att tränga in i.
Såväl Danmark som Sverige använde sig av legosoldater och i Axtorna fanns det tyska förband på båda sidor. Danmark hade dock en fördel genom det ständiga kontantinflöde Öresundstullen innebar, varför de flesta danska arméer huvudsakligen bestod av värvade trupper. Sverige hade betydligt svårare att få fram pengar och tvingades tidigt förlita sig på inhemskt rekryterade eller tvångsvärvade soldater. I det långa loppet skulle detta visa sig vara den nationalekonomiskt effektivaste metoden.
Att använda sig av värvade trupper var nämligen oerhört kostsamt. Dessutom avhängde truppernas lojalitet mot sin uppdragsgivare på en tät och regelbunden utbetalning av solden - den ersättning de fick. Fick de inte betalt slogs de inte alls, och i värsta fall kunde de vända sig mot sin uppdragsgivare.
[1] Knektarna i Erik XIV:s reformerade armé kallades ibland också för "landsknektar", antagligen på grund av sina tyska förebilder. Detta är dock inte den betydelse man vanligen lägger i ordet.