Av fänikans 500 man utgjorde ca 1/3 vad som kallades "den förlorade hopen". Uttrycket är en direktöversättning av tyskans "verlorne haufe", snarast med betydelsen "avskild hop". * Den förlorade hopen inledde ofta fänikans anfall men drog sig sedan tillbaka och fungerade som flank- och ryggskydd. Från den förlorade hopen hämtades soldater för att fylla ut leden vid förluster i den egentliga fänikan och den användes också för spaning, smärre skärmytslingar och diverse andra uppdrag. Den förlorade hopen bestod huvudsakligen av rondassiärer och hakeskyttar. Rondassiärerna var soldater utrustade med svärd och en rund stålsköld. Hakeskyttarna var utrustade med halvhakar, en slags föregångare till senare tiders musköt.
Resten av fänikan utgjorde själva stridsenheten, slaktordningen. Här dominerade pikenerarna, soldater utrustade med pikar, 5-7 meter långa träskaft med järnspets. I fänikans mitt, i synnerhet runt fänriken och som skydd för honom, fanns ett antal led hillebardiärer. Deras huvudvapen var hillebarden, en slags yxa på långt skaft med spetsar bakåt och framåt.
Hur fänikan skulle bete sig vid anfall var noga inövat. Följande beskrivning är baserat på reglementen för svenska armén utformade av Erik XIV själv. Den tysk-danska sidan uppträdde på liknande sätt.
På vardera sidan om fänikans huvudstyrka gick tre kolonner hakeskyttar. När fänikan i ett anfall kommit tillräckligt nära fienden (omkring 70 meter) avsköt de sex främsta sina bössor och sprang sedan längst bak i ledet för omladdning. Så sköt nästa led och sprang bakåt för omladdning. Och så vidare. Fänikans hastighet måste förstås noggrant anpassas så att skyttarna skulle hinna ladda om sina mynningsladdade vapen innan de åter hade hamnat längst fram. I praktiken fick man ofta göra små pauser för att hakeskyttarna skulle hinna med.
Något tjugotal meter innan man sammanstötte med fienden gjorde fänikan i allmänhet en kort paus. Under den stegrades elden från hakeskyttarna till ett maximum då alla sköt så gott de kunde. När alla skjutit av sina vapen drog sig hakeskyttarna bakåt för att tillsammans med den förlorade hopen skydda fänikan från omfattningsförsök. Under pausen pustade också de tungt bepansrade pikenerarna ut en smula inför vad som komma skulle. Sedan följde slutfasen i anfallet; en snabb spurt av de tre första leden av pikenerare, med fällda pikar rakt mot fienden.
Vid kollisionsögonblicket med motståndaren tryckte pikenerarna till med sina vapen så gott de kunde och hoppades på att träffa något. Bara de främsta leden hade ju full sikt och dessutom var pikarna så långa att det var svårt att sikta på någon enskild individ. Målet var att bryta upp motståndarens front. Sedan var pikarna i stort sett låsta och pikenerarna drog istället sina svärd. Nu sprang också hillebardiärerna fram mellan leden av liggande pikar och högg och stack in på fiendetruppens blottade inre med sina för ändamålet behändigare vapen. De bakre leden av pikenerare skyddade hillebardiärernas inrusning. Syftet med den våldsamma inrusningen var att splittra fiendefänikan och få den att fly.
* Ordet "hop" av tyskans "haufe" användes genomgående om alla truppförband. Erik XIV refererade t ex ofta till den svenska armén som "Hoopen".