Alla truppenheter i Axtorna hade sitt eget fälttecken. Med fälttecken menas den duk av tyg som förs av ett krigsförband, och som är utmärkande för just det förbandet. Fälttecknet var inte bara till för prydnad utan fyllde en rad mycket viktiga funktioner. Inte förrän mot slutet av 1600-talet började uniformer användas i någon större utsträckning. Man kunde alltså inte direkt se på en soldat vilken sida han tillhörde. Ofta använde man dock provisoriska igenkänningstecken i form av grankvistar, fjädrar eller halmvippor vilka fästes i huvudbonaden.Frånvaron av uniformer och koncentrationen av stora människomassor på små områden i kombination med rökutvecklingen från svartkrutsvapnen gjorde tidens slagfält till kaotiska (och ganska suddiga) tillställningar. Det är inte svårt att förstå att man behövde tydliga igenkänningstecken. Fälttecknen gjordes därför stora och färggranna med tydliga mönster.Senare tiders fälttecken var ofta komplicerade skapelser med en flora av deviser och symboler. 1565 var dock fälttecknen ännu uppbyggda av enkla geometriska figurer. I den svenska armén var infanteriets fälttecken ofta horisontellt randiga i två färger. Så förde till exempel första fänikan i Konungens Eget Regemente ett fälttecken med ränder i grönt och vitt, andra fänikan gult och rött, tredje blått och vitt osv. Varje fälttecken var också prytt med ett gult (eller möjligen vitt) kors.Fänikan var monterad på en stång med ett kort handtag längst ner. Storleken varierade men låg vanligtvis på omkring 3 x 4 meter. En skicklig fänrik kunde vifta med den stora duken på ett karaktäristiskt sätt, och därmed ytterligare öka igenkänningsgraden. För att den inte skulle bli för tung tillverkades fänikan i lätta material, tex silke. Rytteriets fälttecken var betydligt mindre, omkring 1 meter i fyrkant.
Att ta ett fälttecken från ett förband innebar ofta att detta upplöstes då soldaterna miste sitt riktmärke. Det var därför mycket prestigefyllt, men också taktiskt försvarbart, att erövra fiendens fälttecken. De flesta europeiska länder ståtar ännu idag med en samling av ömt vårdade erövrade fälttecken.
Varje fänika hade minst en, ibland upp till fem, fälttecken som var unika för just den fänikan. Var och en av dessa bars av en fänrik. De svenska fänikorna i Axtorna hade vanligen två fänrikar med varsitt fälttecken.
Det var förstås ett ansvarsfullt uppdrag att bära fälttecknet och fänrikarna handplockades därför bland de modigaste och starkaste soldaterna. Det var också vanligt att fänriken på grund av den extra fara han utsatte sig för (alla på motståndarsidan var ju ute efter just honom) fick extra förmåner eller extra betalt.
