Det mest beklämmande var dock det sätt på vilket kriget sedan fördes. Soldater på båda sidor brände, plundrade, våldtog och mördade i en omfattning som överträffade alla tidigare krig. Att de svenska soldaterna for hårt fram med den halländska civilbefolkningen var kanske inte så förvånande men man kunde ha förväntat sig att den danska armén skulle visa bönderna större förståelse. Tyvärr var ganska få av de danska soldaterna danska. De flesta var tyska legoknektar vilka om möjligt var ännu mer ointresserade av halländska bönders välfärd än de svenska var.
Plundrandet och skövlandet var en fullt avsiktlig del av strategin; det gällde att beröva fienden de ekonomiska förutsättningarna för aktiv krigföring. Man har på många håll framhållit hur väsentligt det var för dåtidens fältherrar att "utarma fiendens basområden", en term som återkommer likt ett mantra i litteraturen om 1500- och 1600-talens krig. Vad det handlar om är svårigheten att försörja en stående armé. Hären äter snabbt upp all tillgänglig föda som finns i det område den befinner sig i. Den måste alltså hela tiden röra på sig för att kunna överleva - som en haj som måste simma för att få syre. Genom att bränna och ödelägga motståndarens territorium gjorde man det också omöjligt för denna att komma sig själv nära, man skapade sig så att säga en "brandgata" av förödd landsbygd. Med hjälp av brand och plundring kunde man alltså styra sin motståndares rörelser.
